Ledarskap & upplevelseproduktion 2011
Kroppefjäll, 3/2
Vaknar till Adrians doftande frukostbrödbak. Solen skiner in i rummet och ute är det mer än tio grader kallt. Idag tar Kroppefjällsgruppen över för två dagars aktiviteter på temat Konferens. Gruppen består av Adrian, Agneta, Birgitta och Joakim.
Efter en god frukost samlas vi utanför huset fullt påpälsade för en promenad i ett snöigt landskap. Vi går genom skogen ner till Dals-Rostock. Vårt första stop blir vid det lilla stationshuset nere vi järnvägen. Det är en modell i skala 1:2 på det ursprungliga stationshuset som fanns här förr. Joakim har fått låna nyckeln och vi gör oss så små som möjligt och kryper på knä in genom dörren till väntsalen. Vi fortsätter på rad efter varandra genom postkontoret och in i stinsens bostad. En kopia av det forna huset, men allt är som ett större dockhus. Konstnären Kerstin Ljungqvist var en av eldsjälarna till att det lilla stationshuset blev uppbyggt. Hon har också tillverkat mycket av inredningen.
Vi fortsätter vår promenad i kylan som nu känns mer sträng än innan, ner till Kerstins ateljé också hennes bostad. Där möter Birgitta oss i dörren och visar oss in i Kerstins helt fantastiskt konstnärliga hem. Härligt rörigt med massor av saker överallt. Hon berättar om sig själv och sitt mångsidiga arbete som konstnär och hur hon har svårt för att leva med ”fula saker” omkring sig. Därför har hon dekorationsmålat det mesta av skåpen i ateljén och likaså sina köksluckor. Hon är så generös och inbjudande och vi får gå omkring i hela huset och titta på hennes saker som finns högt och lågt.
Jag hittar hennes finfina katt på en stol i köket. Han är en riktig kelgris och jag smälter som smör. Men jag glömde att fråga vad han hette.
Vi fikar hos Kerstin med Sanost på Klengås, som Joakim fixat. För en ovan stockholmare som jag, väldigt speciellt fikabröd. Kerstin berättar hela tiden om vad hon sysslar med, om olika projekt och hur hon äntligen har hittat sin plats i tillvaron. Hon är otroligt produktiv och gör mycket kulturhistoriskt arbete. Hon har skrivit några böcker, bland annat ”När livet tog en omväg” som just handlar om Kroppefjäll där vi bor denna helg. Hon har också sytt en människodocka som öppnas med en dragkedja på magen. Inuti finner man kroppens organ sydda i olika tyger och färger. Den är ett beställningsjobb att användas i utbildningssyfte och har blivit väldigt populär. Trots att Kerstin höjer priset hela tiden slutar beställningarna ändå inte att rulla in. Nu ligger priset på 45 000 kr och kunderna köper ändå. Jag som sjuksköterska skulle gärna haft en egen.
Hon driver också Örtagården alldeles intill, har ett eget växthus och ett orangeri. I hennes ateljé/hem är det alltid öppet för den som vill köpa något av hennes alster. Efter att ha tittat runt i alla vrår i ateljén är det dags att promenera tillbaka till Kroppefjäll. Agneta och Birgitta har gått före och förberett lunchen. Varm och god gulasch med bröd, kaffe och hallongrottor. Så mår vi prima och får dessutom en hel timmes egen tid/vila. Jag ligger på sängen och läser min skönlitterära bok, så skönt.
Lagom utvilade på eftermiddagen samlas vi åter utanför vårt hus och Agneta tar oss på en vandring längs ”Dr Saedéns runda”. Överläkare Carl Viktor Saedén var en eldsjäl som verkligen fick Kroppefjäll att blomstra under många år. Han månade både om personalen och de lungsjuka och hade också ett stort naturintresse. Av stenar och nedblåsta träd anlade han med hjälp av både personal och patienter en skogsstig, tänkt att locka till sköna promenader. Det har han verkligen lyckats med. Även om mycket är förfallet är fortfarande skogsmiljön helt fantastik att vandra i. Många olika stop för olika ändamål med utrymme för reflektion. Birgitta flikar in och tipsar oss om hur man kan använda naturen och även stigens olika stop för sina egna tankar och reflektioner kring livet och kanske även våra pågående studieprojekt. Vi gör 14 olika stop på vår vandring där dr Saedén vid varje stop utformat olika platser såsom Nålsögat, Draken, Friluftsscenen med mera.
Efter vår vandring samlas vi i ”Läkarvillan” och här tar Birgitta hand om oss för olika dramaövningar. Hua, här blir jag nervös och säkert flera med mig, som inte heller är helt bekväma med denna typ av aktiviteter. Men Birgitta är ju trygg och lugnar oss med att det kommer att gå bra. ”Det är OK” att känna sig osäker. Vi börjar lätt med att bara stå i ring och kasta en hemmagjord boll (läs strumpa) till varandra genom ögonkontakt, efter hand ökar vi på bollarna och till slut bollar vi med nio bollar samtidigt. Vi går vidare och delar upp oss i två lag och får uppgift om att varje grupp ska föreställa en valfri hushållsmaskin och den andra gruppen ska gissa. Brödrostar, elvispar och popcornmaskiner gestaltas till många goa skratt.
Därefter blir det känslostatyer som Gemenskap och Trötthet och avslutas med att hela gruppen gör en staty på temat Kärlek. En, som vi tror, avslutande liten lek då vi sitter i ring och skickar vår boll till grannen med ett varsågod. Sakta men säkert börjar vi känna oss tryggare men vips berättar nu Birgitta att vi ska spela upp en kort-kort scen var och en. Usch och fy, tänker jag. Men som av en händelse överlever jag det också, tills vi får en ny gruppuppgift som sedan ska spelas upp av den andra gruppen. Jo, det funkar det också! Här blir det naturligtvis många härliga skratt.
Glada och lättade med förhoppning att få gå till middag överraskar oss Birgitta åter. Nu kommer det värsta, hon delar åter upp oss i två grupper och ger oss sedan manus på två olika stycken. ”Bergtrollet” och ”I vårsolens sken” ska vi på en knapp timme öva in och sedan spela upp för varandra på Friluftsscenen uti skogen som vi tidigare passerat på vår vandring. Hon har med sig en del rekvisita i form av olika kläder, huvudbonader och ljudeffekter. Jag är inte helt bekväm med tanken att behöva agera en liten nätt flicka och undrar hur jag lättast ska kunna smita undan detta. Men en stadig och trygg Birgitta lugnar mig med att det här kommer att gå utmärkt. Ja, ja, det är bara att sätta igång och öva. Vi läser, övar, kliar oss i huvudet och gör vår egen tolkning och sen är tiden för repetition slut. Dags att bege sig mot vår utomhusteater.
Mörkret har lagt sig och vi går alla, vissa mer nervösa än andra, med var sin lykta i handen mot vår lilla skogsteater. Kroppefjällsgruppen har jobbat hårt på mysfaktorn, så vägen är upplyst med små ljus som hänger på grenarna. Ju närmare vi kommer hör vi musik. När vi kommer fram till Friluftsscenen är den upplyst av facklor och små lyktor. Det är Joakim som spelar klarinett, vi blir alldeles häpna, det är så fantastiskt stämningsfullt så jag blir alldeles tårögd. Adrian välkomnar oss alla upp på scenen där han serverar glögg och kardemummaskorpor på renfällen. Helt plötsligt, under några minuter är min scenskräck bortblåst och jag både ryser och myser när Joakim spelar ”Ack Värmeland du sköna”.
Sven, Anders och jag framför på 5 minuter ”Bergtrollet” efter vår egen fria tolkning. Och faktiskt känns det inte så förfärligt som jag först trodde. Erkänner att det var ganska kul och framförallt att ta emot publikens applåder. Ann-Mari, Douglas, Jessica och Jonas gör sin tolkning på ”I vårsolens sken” och vi skrattar med värme åt Douglas roll som vårlök. Stående applåder!
Vi återvänder lättade och spralliga till vårt hus där middag med lax och pressad potatis väntar i värmen. Trötta och avslappnade, ihopträngda i den lilla soffhörnan lyssnar vi till Birgitta som läser några små eftertänksamma kvällssagor för oss. Jag kryper till sängs, somnar nästan med det samma och drömmer om en dramatenroll i Romeo och Julia.
En dag utöver det vanliga!Erika